Under den ifriga gången blef Joseph von Bierich allt mera lugn.
Slutligen stannade han framför mäster Wolf och sporde:
"Är detta allt ni har emot mig?"
"Nej", svarade den gamle pistolsmeden med så lågmäld stämma, att det fordrades löjtnantens fina hörsel för att kunna höra den.
Joseph von Bierich tog ett par steg tillbaka, under det han med sväfvande röst gjorde denna fråga:
"Hvad annat kan det då vara? Jag är riktigt nyfiken att få höra det."
Mäster Wolf stod som på nålar. Han lade genast arbetet ifrån sig, ref sig en stund betänksamt i håret och yttrade derefter:
"Derför att ni är… är… papist."
Löjtnanten gaf till ett gapskratt, och detta förbryllade till den grad mäster Wolf, att han burdus släppte icke allenast hammaren utan äfven den pistoldel han var sysselsatt med att bearbeta.
"Ni skrattar"; sade han harmfullt, "men jag tycker att det inte är någonting att skratta åt."
"Jo visst är det så, hederlige fader Wolf", sade Joseph von Bierich, sedan han väl skrattat ut, "allra helst som jag inte längre är — papist."