"Er emellan kanhända", svarade den gamle pistolsmeden och aftorkade med afviga handen den svettiga pannan, "men det finnes andra, som också vilja ha sitt ord med i det laget, ska' jag säga."
"Jag känner bara en, och det är Annchens fader, gamle Heinrich Mayer."
"Men jag känner två till, jag", inföll mäster Wolf och betraktade
Joseph von Bierich icke utan en djup farhåga.
"Hvilka skulle det vara?" sporde löjtnanten och ryckte obehagligt till.
"Mathias Gründler och hans son Franz."
"Hvad ha de för anspråk?" utbrast löjtnant von Bierich häftigt och såg på mäster Wolf med genomborrande blickar. "Ar det gubben eller sonen, som ska' äkta Annchen?"
"Sonen förstås", svarade mäster Wolf och kunde ej underlåta att le åt
Joseph von Bierichs ifver.
"Men, Annchen älskar mig!"
"Det lär inte Heinrich Mayer bry sig det ringaste om", inföll gamle Wolf allvarligt. "Han och Mathias Gründler ha för länge sedan, ja så fort Annchen var född, kommit öfverens om, att Franz och Annchen ska' bli ett äkta par, och det lär nu inte kunna ändras", slutade mäster Wolf med en ton, som lät mer än vanligt sorgsen. "Hvad de båda gubbarne en gång sagt, det stå de vid, så mycket vet jag."
Löjtnant von Bierich hade under mäster Wolfs tal gått ifrigt fram och tillbaka i verkstaden. En ganska lång stund var det tyst der inne. Endast ljudet af löjtnantens steg och mäster Wolfs taktmessiga hammarslag kunde förnimmas.