"Vill ni nödvändigt veta det?" sporde mäster Wolf och såg forskande och på samma gång sorgset på löjtnanten.
"Ja!"
"Men om jag sårar och förtörnar eder?"
"Har ingen fara, jag känner mig stark nog att nu kunna möta hvilken motgång som helst, utom en enda."
"Och hvad skulle det vara för en motgång, som ni ej kan bära?" sporde mäster Wolf nyfiken.
"Låt mig behålla den hemligheten för mig sjelf så länge", bad von
Bierich. "Fram nu med edra motskäl."
Sedan gamle Wolf en stund hostat och harklat frampustade han slutligen dessa ord:
"Derför att eder ställning är så olika här i lifvet, ska' jag för det första säga er."
Joseph von Bierich tog förbluffad ett par steg tillbaka, under det handen öfverfor det manligt vackra ansigtet.
"Hvad pratar ni nu för galimatias, fader Wolf", utbrast han derpå. "Väl är jag adelsman och rik, men har alltid trott och tror ännu, att deri ej ligger något ondt. Dessutom förmodar jag, att kärleken skall veta att häfva dessa dumma ojemnheter. Tror inte ni också detsamma, mäster Wolf?"