"Jag förstår inte det förhållande, som råder mellan henne och er, löjtnant von Bierich."
Den unge bleke mannen rodnade starkt och kunde ej svara på en ganska lång stund. Härunder lade Wolf pistolen ifrån sig, satte båda händerna i sidorna och fortfor under det han skarpt fixerade löjtnanten:
"Jag ska' rent ut säga er, att den der förbindelsen inte passar sig."
Under det Joseph von Bierich befann sig i detta brydsamma tillstånd, hade han mekaniskt fattat en lös pistolpipa, den han häftigt vände mellan fingrarne. Då Wolfs senaste ord träffade hans öron, släppte han pipan. Den föll hårdt mot stenläggningen vid dörren och sprang sönder.
"Jo, nu har ni gjort, vackert åt mig", utbrast gamle Wolf, under det en mörk sky af harm drog öfver hans anlete. "Den der pistolen ska' vara färdig om ett par dagar, och…"
"Hjelpes väl med detta", afbröt von Bierich raskt och drog upp ett par guldmynt, dem han lade på verkstadsbordet. "För en så skicklig pistolsmed som ni är, mäster Wolf, ni har ju berättigadt anseende för att vara den skickligaste i Sachsen, blir det väl ingen svårighet att förfärdiga en annan pipa, så att ni må kunna ha vapnet i ordning på bestämd tid."
Detta vädjande till hans skicklighet jemte åsynen af guldet gjorde att mäster Wolf med ens blef mildare till sinnes.
"Åh, jag tänkte inte så illa som orden föllo sig", utbrast han derför och stoppade försigtigt ned guldmynten i sin djupa förskinnsficka. "Ser ni, löjtnant von Bierich, jag är en fattig man, såsom ni väl torde ha sett under det år ni varit i mitt hus och derför måste jag noga se på förtjensten. Väl är Margit en duktig qvinna och jag värderar henne också mycket derför… men… men…" stammade han och strök med ena handen öfver läpparne, liksom för att hindra den framträdande förlägenheten… "ja, ja, ni förstår nog, löjtnant, att det är qvinnornas sed att liksom vara om sig och…"
"Ja, jag begriper nog hvad ni menar, fader Wolf", afbröt löjtnanten skrattande. "Men, säg mig, hvad ni menade med att förbindelsen mellan mig och jungfru Annchen, den vackra mjölnardottren, inte passar sig?"
Mäster Wolfs förlägenhet ökades för hvarje minut, och Joseph von
Bierich måste derför ännu en gång upprepa sin fråga.