"Ja, det ska' vi", svarade han också genast. "Man bör inte döma förr, än man har bevis. Jag var nyss för häftig."
II.
I södra utkanten af staden Lützen voro pistolsmeden Wolfs hydda och verkstad belägne. Vid det tillfälle vi inträda i verkstaden, var gubben Wolf ifrigt sysselsatt med att reparera en dyrbar pistol, som han kort förut erhållit till lagning. Gubben betraktade noga det vackra och dyrbara vapnet, i hvars kolf voro inbrända dessa bokstäfver: J. v. B.
"Jaha", muttrade den gamle pistolsmeden för sig sjelf, "det här vapnet är mycket vackert och antagligen förfärdigadt af en wiensk pistolsmed, men nog tror jag att jag skulle kunna göra ett bättre sådant. Kolfven är något för klumpig och…"
"Men, det skjuter bra, ska' ni tro, fader Wolf", afbröt i detsamma en manlig stämma och en högrest mansfigur, som bar venstra armen i band, förmörkade dörröppningen. "Jag tror nog att ni skulle kunna göra en lika bra pistol", fortfor den nykomne leende, "men se bättre, det tror jag visst inte. Eller kanske att ni anser er kunna öfverträffa gamle Moritz i Prag?"
"Har han gjort vapnet?" sporde Wolf en smula förlägen. "Jag trodde att den var från Wien."
"Nej, Prags förnämste pistolsmed har förfärdigat vapnet på min begäran.
Se här står hans märke."
"Besynnerligt att jag förut inte sett det", utbrast Wolf. "Jag har ju arbetat hos Moritz i åtta år och vet nog hvad han duger till. Han är den skickligaste pistolsmed i Österrike."
"Ja, i Sachsen också", tänkte nykomlingen infalla, men hejdade sig vid en blick på Wolfs snopna ansigte. I stället gick han fram till den gamle pistolsmeden, klappade honom vänligt på axeln och sade med en ton, som han gjorde så mjuk och inställsam som möjligt: "Har ni träffat jungfru Annchen nyligen, fader Wolf?"
Vid denna fråga upplyfte pistolsmeden hufvudet, såg några ögonblick forskande på nykomlingen och sporde derefter: