Han, den rike officeren, älskade henne, den fattiga och obemärkta mjölnardottren! Var detta väl en sanning eller endast ett bittert hån? Vid tanken på detta sistnämnda begynte den stackars flickan att gråta konvulsiviskt, ty äfven hon hade fattat kärlek till den sårade. Detta visste hon icke förut, men i detta ögonblick stod denna känsla klar för henne.
Hvad skulle fadren, Mathias Gründler och dennes son, med hvilken Annchen ju var trolofvad redan i vaggan, säga härom? Det svindlade för hennes ögon och ingen blund kom den natten i dem. Tankarne tumlade om i hennes lilla täcka hufvud alldeles som hafvets fräsande vågor under stormen.
Mot morgonen blef hon dock lugnare, och då hon med bevingade steg vid soluppgången ånyo ilade fram på en af de smala gångstigar, som öfver kullarne förde fram till den lilla staden Lützen, var hon nästan lika glad som förut.
Ett tätt moln skymde dock hennes bländhvita panna, då hon redan på afstånd såg mäster Wolfs lilla inbjudande stuga titta fram på sidan om ena stadsporten, och det var med en nästan klanglös stämma hon hviskade för sig sjelf, under det hon pressade händerna mot det våldsamt klappande hjertat:
"Hvad skall han säga i dag? Gud, hvad jag är orolig! Är någon olycka i antågande?"
Då hon inträdde i det rum, der Joseph von Bierich hvilade, sof denne ännu. Annchen gick så tyst hon förmådde, men som hon alltjemt hade ögonen fästade på den sårades vackra, fastän starkt aftärda anlete, märkte hon icke, att en stol stod rakt i hennes väg. Stolen kastades omkull och vid det buller, som deraf förorsakades, vaknade von Bierich.
Han reste sig häftigt och förskräckt upp, men då han varseblef Annchen, öfver hvilkens täcka anlete en glödande rodnad dragit sig, sträckte han ut båda armarne och hans läppar framhviskade endast men med ett ömt uttryck detta namn:
"Annchen!"
Den fattiga mjölnarflickan kunde icke längre beherska sig. Nästan utan att hon visste om huru det gick till, låg hon vid Joseph von Bierichs bröst, trofast omsluten af hans armar.