Efter ett längre samtal, hvarunder särdeles vigtiga öfverläggningar egde rum, återvände Mathias Gründler till sin ungefär en fjerdedels mil från Mayers väderqvarn belägna stuga.
Under hemgåendet retade den hetsige Gründler upp sig ännu mera, och slutligen liknade han mera en ilsken tjur än en menniska. En skällande byracka (hund) mötte honom på vägen. Under normalt tillstånd bekymrade sig Mathias Gründler aldrig om dessa fyrfotade individer, utan lät dem alltid skälla sig trötta under det han obekymrad gick sin väg framåt, endast då och då stötande med knölpåken i marken, liksom för att göra hunden uppmärksam på, att det icke vore lönt att han försökte bitas. Nu deremot, i sitt ilskna tillstånd, lyfte Mathias Gründler påken och gaf hunden ett så våldsamt slag öfver ryggen, att det stackars djuret tjutande och krypande drog sig undan.
"Ja ja, har jag knäckt ryggen på dig, så är det också din egen skuld", brummade Gründler och fortsatte, obekymrad om det slagna djurets lidande, sin väg. Han hade dock icke gått många steg förrän hundens egare, lockad af djurets tjut, skyndade fram och stälde sig i vägen för Mathias Gründler.
Länge dröjde det icke förrän trätan var i full gång. Hundens egare var ovettig för det stryk hans skyddsling fått; Mathias Gründler deremot försvarade sig dermed, att han icke önskade bli biten, allraminst af en hund och det just nu, då hundgalenskapen (rabies canina) gick i orten.
"Men, han bits inte", envisades hundens egare och stampade i marken.
"Han kan bitas", svarade Mathias Gründler och stötte sin knölpåk häftigt i marken så nära hundegarens fötter, att denne fann sig föranlåten att skyndsamt retirera ett par steg bakåt.
Det ena ordet gaf naturligtvis det andra och retade ännu mera de båda motståndarne, som tycktes vara i besittning af ungefär samma kroppskrafter. Slutet på den lifliga trätan skulle utan tvifvel blifvit ett slagsmål, om icke Mathias Gründlers förhoppningsfulle son och vackra Annchens påtvingade brudgum i detsamma anländt till platsen. När hundegaren då märkte, att den långe och fräknige räkeln, hvilkens yttre mera påminde om en humlestör än om en menniska med kött och blod, tog sin motståndares parti, skyndade han undan allt hvad han kunde, följd af sin linkande och tjutande hund samt af Mathias Gründlers och hans sons spetsiga speglosor.
Sedan Mathias Gründlers vrede öfver de förolämpningar han rönt af den okände hundegaren någorlunda hunnit lägga sig, sade han till sonen utan alla vidare omsvep:
"Jag fruktar för att Annchen Mayer rakar din näsa förbi, pojke."
Franz betraktade fadren på ett sätt, som kom denne att skrattande utropa: