"Ja, se du inte så rasande dum ut nu. Tror du inte att jag förstår hvad jag säger?"
Nej, det tycktes Franz icke begripa, ty hans blickar blefvo dummare för hvarje minut som gick. Slutligen kunde han dock frampusta dessa ord, under det han ifrigt gned sig i pannan:
"Annchen rakar min näsa förbi… Det der… begriper jag inte. Hvad pratar ni nu för slag, far?"
"Sanning, pojke. En annan har troligtvis lagt beslag på henne."
"Hvem är det?" svarade Franz och drog till hälften ut den långa slidknifven ur bältet.
"Joseph von Bierich, papisten."
Franz Gründler gaf till ett rytande, som hördes vida omkring på slätten.
"Jaså, den der stackarn, som ni räddade för ett år sedan vid
Breitenfeld", sade han derpå föraktligt.
"Ja, just han", menade gubben Gründler. "Annchen har ju skött honom under hans sjukdom, alldeles som om han varit hennes fästman, och det förundrar mig alls inte, om hon blifvit kär i honom, för det är nog en vacker karl, och deraf kan du alls inte skryta, ha, ha, ha!"
Vid dessa ord skrattade Mathias Gründler så ilsket som han icke gjort på länge, samt började att derefter mäta vägen till hemmet med stora steg.