Den gamle mjölnaren, som på ett långt ifrån behagligt sätt väcktes ur sina tankar af dessa ord, strök luggen ur pannan och såg nedåt med en halft förvånad halft förtretad blick. Sedan han länge med blickarne sökt efter interlokutören och ändtligen funnit honom, ropade han, under det hans läppar drogo sig till ett bredt och godmodigt grin:
"Jag hörde nog, att det var du, Mathias."
En kort och tjock karlfigur syntes med detsamma komma fram från en invid qvarnen belägen brädhög. Pustande under sin ofantliga fetma vaggade han fram ända till dess han kom rakt under gluggen, satte derefter en knölig påk bakom sig och lutade sig, stödd på denne, så mycket bakut som han kunde utan att förlora jemnvigten, hvarefter han sade med sin skrufliga röst:
"Det står inte rätt till, vän Heinrich."
"Hvad är det som inte står rätt till", sporde mjölnaren och tog sig eftertänksamt om hakan.
"Äh, begriper du inte hvad jag menar, hva' sa'?"
"Nej, fördöme mig Gud om jag det begriper", svarade Heinrich Mayer buttert. "Det är mycket, som inte står rätt till nu för tiden. Så till exempel ha papisterne…"
"Hvad hin bryr jag mig om papisterne", afbröt Mathias Gründler häftigt. "Den svenske kungen må gerna ta's med dem bäst det honom gitter. Nej, det är någonting annat, som inte står rätt till."
Med dessa ord återtog den hederlige Mathias, hvilkens pussiga ansigte blef mörkare allt eftersom han sjelf rätade upp sig, sin naturliga ställning och stötte knölpåken så våldsamt i marken, att stenar och grus yrde omkring honom. Sedan han på detta sätt ett par gånger gifvit luft åt sin vrede, sade han:
"Jag ger fan papisterne. Nu är det fråga om Annchen, flickan din."