Vid lärpojkens ankomst vaknade Frans Gründler plötsligt ur sin försoffring, som hållit honom fängslad. Utan att nämna ett enda ord eller ens taga afsked smög han sig ut ur verkstaden. Men om Joseph von Bierich och Annchen kunnat se de hatfulla blickar, som han gaf dem vid utgåendet, skulle de nog inte så förtröstansfullt på samma gång uttalat dessa ord:
"Med oss har det ingen fara. Vi kunna nog hinna undan."
Liksom alla slöa naturer hade Franz Gründler ändock, såsom vi af det föregående sett, vissa ögonblick, då slöheten måste gifva vika för en friskare känsla. Denna nya och så att säga ovana känsla herskar då med oemotståndlig makt öfver individen och för den blindt framåt utan att låta den stanna förr, än den begått någon dumhet mot andra, eller störtat sig sjelf i olycka.
Så med Franz Gründler. Vi ha förut sett huru han var ett fullkomligt viljelöst verktyg för sin uppbrusande känsla, men när denna väl stormat ut inträdde slappheten. Åsynen af Joseph von Bierich och Annchen, samt de omedelbart derpå följande underrättelserna om de kejserliges anryckande ingåfvo honom blixtsnabbt en tanke, den han genast skyndade att sätta i verkställighet, såsom vi af det följande få se.
Till utseendet lugn, men till sitt inre glödande af svartsjuka, irrade han på måfå gata upp och gata ned utan att egentligen reflektera öfver alla de uppträden han blef vittne till. Ett enda ord stod med outplånliga elddrag inristadt i hans själ och han uttalade tidt och ofta detta ord för sig sjelf: "Hämnd!"
VII.
Heinrich Mayer förblef icke länge i den ställning vi sednast lemnat honom. Sedan han genom långa meningar till fyllest uttömt hela sitt bedröfvade hjerta, reste han sig upp, tog till vandringsstafven igen och skyndade så fort han kunde till Mathias Gründlers stuga.
När denne fick se sin gamle vän så bedröfvad gick han emot honom och sporde:
"Hur kommer det sig, att jag får besök af dig så här dags på qvällen?"
"Annchen har trotsat mina befallningar", sade gubben Mayer både sorgset och harmfullt.