Stillatigande och med en skymt af svartsjuka pekade Joseph von Bierich bortåt vrån, der Franz Gründler låg och snarkade.
Annchens grufliga hjertängslan förbyttes inom några sekunder i raka motsatsen och från hennes läppar klingade ett skratt, så godt och hjertligt, att den lilla kanariefogel, som mäster Wolf hade i en bur i fönstret ofvanför soffan, och som förskräckt och stum flytt upp på öfversta pinnen i sitt fängelse, när Franz Gründlers föga melodiska näsmusik träffade honom, nu i stället började drilla af hjertans lust och gamman.
Det var en duett så förtjusande, att till och med den omusikaliske Franz Gründler vaknade dervid. Med aldrig så liten fantasi skulle man här kunnat taga Annchen för en qvinlig Orpheus och Franz för en stock eller sten, som dansade vid det klingande musikaliska skrattet.
Stackars Franz dansade bokstafligen, fastän i "nattmössan", upp från soffan. Efter ett par väldiga gnuggningar lyckades det honom ändtligen att få upp ögonlocken en smula. Men allt efter som han såg, spärrades de upp mer och mer och snart liknade hans af naturen stora ögon ett par ostindiska tekoppar.
Annchen hade ömt slutit sig intill Joseph von Bierich. Det var en vacker grupp som detta unga par framstälde.
Återigen måste Franz Gründler gnugga sig i ögonen för att se, om han icke såg galet. Nej, det gjorde han inte. Der stod ju Annchen, hans brud, vackrare än fordom, och med båda armarne slingrade kring en ung och vacker mans hals. En blytung suck undslapp Frans Gründlers bröst och åtföljdes genast af en annan om möjligt ännu tyngre, då han hörde den närstående mäster Wolf halfhögt mumla för sig sjelf:
"Stackars Franz! Det der är en svår pina för den stackars gossen."
Franz ämnade just nu öppna munnen för att säga något, då en af mäster
Wolfs lärpojkar i detsamma rusade in i verkstaden och skrek:
"Papisterna ä' här!"
"Vet du hvad du säger, pojke?" röt mästaren och fattade pojken i örat.
"Ja, mästare. Långt i söder brinner det öfverallt, och massor af bönder komma flyende från landet."