"Jag fick i dag ute i staden en ovälkommen underrättelse."
"Hvad då?" sporde den gamle pistolsmeden och såg förbluffad upp från sitt återtagna arbete.
"Jo, Wallenstein lär vara i anryckande mot Sachsen påstods det."
Det verktyg, som mäster Wolf höll i handen, släppte han af lutter förskräckelse. Hela hans kropp skälfde och rösten darrade betydligt, då han sade:
"Jag minnes nog när Tilly var här förra året och jag tror att det i Lützen inte ska' finnas en enda person, som har glömt det, jaja, förlåt mig min frispråkighet, men jag säger ändock, att ä' Wallensteins knektar bara hälften så grymma och rofgiriga som Tillys voro, då ä' de djeflar i alla fall och bäst är då att knalla sig undan så fort som möjligt."
"Ja, jag vet ej huruvida ryktet talar sant eller ej", svarade Joseph von Bierich. "Jag ville bara förbereda er på hvad jag hört, om ni… ni…"
Löjtnanten teg och sänkte hufvudet ned mot bröstet.
"Jag vet hvad ni menar", inföll mäster Wolf godmodigt. "Ni önskar, att jag skickar ett bud till Annchen."
"Behöfs inte", hördes i detsamma en ljuf qvinlig stämma från dörren, mot hvilken både mäster Wolf och Joseph von Bierich stodo med ryggarne vända, i följd hvaraf de ej kunnat se när Heinrich Mayers vackra dotter andtruten och blossande röd som en pion rusade fram.
"Hvar i Herrans namn är Franz Gründler?" stönade hon omedelbart efter det hon uttalat ofvan nämnde ord.