"Ja", svarade Franz Gründler med så lågmäld stämma, att mäster Wolf knappt hörde det.
Efter något betänkande lydde Frans Gründler mäster Wolfs råd. Han utsträckte sig så lång han var på soffan, och upptog dervid hela dess längd. Sedan han suckat och pustat några gånger tog sömnen ut sin rätt och inom kort snarkade Joseph von Bierichs förfärlige rival med vidöppen mun och näsan i vädret så våldsamt, som om han velat lyfta af taket på verkstaden.
"Ja, håll du bara på", sade mäster Wolf småskrattande, "du blir ingen farlig motståndare till löjtnanten."
Den gamle pistolsmeden hann knappt få sista ordet öfver läpparne, då
Joseph von Bierich inkom i verkstaden.
"Hvad är det för en figur?" sporde han och betraktade förvånad den nu snarkande Franz Gründler.
"Er rival, herre", svarade mäster Wolf och såg godmodigt på löjtnanten.
"Min rival", utbrast denne och tog ofrivilligt ett par steg tillbaka.
"Hvad vill det säga?"
Mäster Wolf berättade derpå sakens hela sammanhang, och när detta var gjordt, omtalade han Franz Gründlers första stormande uppträdande för en stund sedan. Han slutade med dessa ord:
"Och eftersom knifven ligger der uppe på hyllan, så ser ni, att ni kan vara fullkomligt lugn, herre."
Joseph von Bierich kunde ej skratta, hur gerna han än hade lust dertill, ty han insåg ganska väl, att saken också hade sin djupt allvarsamma sida. Utan att besvara mäster Wolfs ord gick han fram till den sofvande, lutade sig öfver honom och betraktade så länge och uppmärksamt hans drag, som ville han för alltid inpregla dem i sitt minne. När detta var gjordt, vände han sig till mäster Wolf och sade: