När mäster Wolf såg detta gick han sakta bort till verkstadsbordet, tog försigtigt Franz Gründlers knif och gömde den på en hylla. Han trodde icke pojken mer än nätt och jemt efter de galenskaper han redan sett af honom. Derpå trädde han åter fram till den älskogskranke gossen, lade sin hand på hans axel och sporde:
"Hur mår din far, Franz?"
Mäster Wolf trodde att han skulle kunna förströ pojken genom att afleda hans uppmärksamhet från det ömtåliga ämne han grubblade på. Två gånger måste han upprepa sin fråga, innan Franz kunde svara dessa ord:
"Far, han mår nog bra, men med mig bär det rakt åt fanders hvad det lider."
"Hur så, Franz? Har du ondt i magen?"
Franz Gründler, som tog detta skämt för rena allvaret, svarade i sorgsen ton under det han lade handen på hjertat:
"Nej, men här."
"Hvad vill det säga?" sporde mäster Wolf i menlös ton. "Jag förstår dig inte, Franz."
"Ack, fader Wolf", utbrast den stackars pojken och blef blodröd i ansigtet, "ni förstår nog, fastän ni nu ska' låtsas som om ni inte gjorde det. Ni vet utan tvifvel att jag och Heinrich Mayers Annchen ska' bli ett äkta par med tiden och…"
"Nej, det vet jag sannerligen inte", inföll mäster Wolf och tog på sig en så oskyldig min som möjligt. "Vet du, Franz, jag är nyfiken. Hvad kommer nu åt dig? Är du missnöjd med Annchen, den vackraste flickan i trakten kring Lützen?"