Nu höll det rakt på att gå mäster Wolf på samma sätt som det gått Joseph von Bierich. Det var nemligen så nära som på ett hår, att han tappat den nya och polerade pistolpipan i stenarne, då han varsebfef den beskedlige Franz Gründler i denna sinnesstämning. Håret stod nästan på ända, mössan hade åkt ned på nacken; ögonen voro glåmiga, för att ej säga fåniga, och mellan de långa magra fingrarne höll Franz den blänkande knifven.
Snurrande omkring som en galning ropade han ständigt på papisten, allt under det han högg och stack omkring sig värre, än om han bestått en kamp med i luften sväfvande osynliga andar.
Mäster Wolf tänkte också, att Franz plötsligt mistat förståndet och sade för den skull, sedan han försigtigtvis försett sig med en af sina största släggor:
"Beskedlige Franz Gründler, hur är det med dig? Är du sjuk, min stackars gosse?"
Dessa välmenande ord verkade som en iskall dusch på Franz Gründlers upphetsade sinne. Det såg alldeles ut som om han tillförne alls icke varseblifvit mäster Wolf, ty vid dennes ord hoppade han ordentligt till och släppte i förskräckelsen knifven. Mäster Wolf böjde sig skyndsamt ned, upptog den och lade den varsamt bredvid sig under det han på nytt sade: "Hvad i Herrans namn går åt dig, beskedlige Franz Gründler? Har den lede fått magt med dig, så att du blifvit rent af förgjord, eller…"
Mäster Wolf talade ej till punkt och orsaken till att han sjelf afbröt sina ord var åsynen af den stackars Franz Gründlers ömkliga ställning, i det närmaste liknande den han innehade, när fadren lemnade honom på gångstigen till hemmet.
Nu skämdes dock Franz icke så litet. Han vågade till en början ej upplyfta hufvudet för att se mäster Wolf i ansigtet. Men sedan denne ännu en gång vänligt tilltalat honom, tog ändtligen Franz mod till sig, rätade på sig en smula och stammade under låga snyftningar:
"Jag är så olycklig så!"
"Du, Franz, olycklig", utbrast den gamle pistolsmeden hycklande, ty han visste nog hvad som fattades Mathias Gründlers pojke, "hur ska' jag förstå det?"
Franz Gründler gömde för några ögonblick hufvudet i handen och, vi måste öppet tillstå det, grät bitterliga. Allt hans förra mod var totalt bortblåst; han hade icke så mycket som ett uns qvar deraf.