Det gick också, såsom vi veta, galet för Wallensteins efterträdare,
Tilly. Dödligt sårad vid Lech, afled han strax derpå i Ingolstadt.
Wallensteins stjerntydare Seni hade vid sin herres afsättning sagt sig kunna läsa i stjernorna, att den dag snart skulle komma, då kejsaren skulle tvingas till att gifva honom fullständig upprättelse. Efter Tillys död och svenskarnes inträngande i Bayern kom också denna stund.
Bud på bud skickades af den i ett grufligt trångmål stadde kejsaren till Wallenstein, der denne på sina gods i Mähren höll ett hof fullt ut lika präktigt som kejsarhusets i Wien. På ett af kejsarens mest bönfallande bref uttalade Wallenstein dessa sanna ord: "När höga herrar icke mera behöfva sina redskap, kasta de bort dem till glömska och förakt."
Efter långa underhandlingar gaf ändtligen Wallenstein med sig. Hans blotta namn var nog att inom en jemförelsevis kort tid under hans banér samla krigarskaror, lystne efter rof och plundring, och länge dröjde det icke, förrän han såg omkring sig en fullt rustad här om något öfver fyratio tusen man.
Med denna här gick han Gustaf Adolph till mötes. Efter några motgångar på ömse sidor, och sedan pesten börjat härja i de båda lägren drog sig Wallenstein upp mot Sachsen, i akt och mening att grundligt straffa dess kurfurste Johan Georg för hans förbund med Gustaf II Adolph och för de infall han gjort i Böhmen efter slaget vid Breitenfeld. Han närmade sig Sachsen i sträckmarscher, och branden från protestantiska städer och byar betecknade den väg han tog.
Då Wallenstein skyndade mot Sachsen, befann sig Gustaf Adolph i södra Tyskland. Sedan den sistnämnde förgäfves sökt att medelst ett anfall mot Bayern draga den papistiske härföraren dit ned, skyndade han efter den kejserliga hären mot Sachsen.
När Wallenstein märkte, att Gustaf Adolph ämnade stanna qvar i södra Tyskland skickade han bort sin underbefälhafvare Pappenheim, men återkallade honom genast, då han fick veta att den svenske konungen uppgifvit sin plan och under ilmarscher nalkades honom.
VI.
Mäster Wolf stod just och höll på med den nya pipan till den pistol, som Joseph von Bierich råkat göra otjenstbar, och var som bäst i farten med att i hufvudet räkna ut hur mycket han skulle få i behåll af de två guldmynt, som löjtnanten gifvit honom i ersättning, då Franz Gründler hufvudstupa rusade in i verkstaden och skrek:
"Hvar är den förbannade papisten? Jag ska' hugga nacken af honom och det genast ändå!"