Utan att yttra ett ord slet sig Franz lös från det tag, som Annchen fattat om hans arm, rusade samma väg som han kommit, hoppade i ett enda skutt öfver staketet och ilade derefter så snart hans långa ben det tilläto bort mot Lützen.
"Store Gud, hvad kommer åt honom", jemrade sig Annchen och vred förtvinad händerna, under det hon häftigt gick fram och tillbaka i den lilla täppan och såg efter den alltjemt springande Franz Gründler. "Hans utseende blef så förfärligt, då jag sade, att jag älskar Joseph! Himmelens Gud, tänk om han i sin dumhet springer åstad och gör honom något illa. Han slägtas på fadren, säger alltid far, och Mathias Gründler är känd för sitt häftiga lynne. O, nej, jag kan inte dröja längre, jag måste bryta mot fars befallningar; fader Wolf skall ändock alltid beskydda mig. Gud, jag måste till Lützen för att se om någon olycka händer Joseph. Gode Gud, tillräkna mig ej att jag är olydig mot min far."
En stund derefter syntes också Annchen på en liten omväg af alla krafter skynda bort mot den lilla staden. När Heinrich Mayer senare på dagen kom hem för att taga sin dotter i en grundlig upptuktelse, var huset tomt. Han sökte öfverallt i de två rummen, han ropade dottrens namn både inne och ute, men något svar fick han ej.
Pustande sjönk han ned på den lilla pinnsoffan, under det han i jemrande ton utbrast:
"Annchen, Annchen, nu har du styrt det vackert åt mig!"
V.
En af katolikernes mest frejdade härförare, någre säga den förnämste, var Albert Wenceslaus Eusebius Wallenstein, en grym, högmodig och hänsynslös man, så snart det gälde att bringa fattade planer till mognad. Han började som partigängare och anförare för det värsta slöddret af krigsmanskapet, och svingade sig under de oupphörliga religionskrig, som Österrike vid den tiden förde, genom den kraft han utvecklade, upp till rikedom och anseende.
Emot grefven af Mansfeld vann han såsom den kejserliga härens befälhafvare flere segrar, förhärjade derefter Holstein och vände sig slutligen mot Stralsund för att rycka denna protestantiska stad ifrån den svenska besättning, som försvarade densamma, "om den ock vore bunden med kedjor vid himmelen", såsom hans öfvermodiga skryt lärer fallit. Men här kunde han ingenting uträtta, hvadan han med harmen i hjertat måste lemna Stralsunds fasta murar.
Ungefär samtidigt härmed höll kejsar Ferdinand riksdag i Regensburg. Vid detta tillfälle anklagade Tysklands katolske kurfurstar Wallenstein icke allenast för högmod och en omättlig ärelystnad, utan framhöllo äfven de förskräckliga grymheter, som denne fältherre begått och ännu begick i det af hans trupper redan så godt som utsugna Tyskland. Maximiliam af Bayern var den värste anklagaren och slutet härpå blef att Wallenstein afsattes från sitt befäl. Då han fick vetskap härom lär han på sitt bord ha nedskrifvit följande vers:
"Presternas reformation
Bringar kejsaren från hans thron
Och mig från min reputation.
De Kurfurstar skola bekomma sin lön."