"Jo folket säger, att du tycker om pap… pap… papisten", skrek han till med tonvigt på de två sista stafvelserna.
Den stackars pojkens löjliga och på samma gång förskräckta uppträdande hade inverkat så mycket på Annchen, att hon nära nog gifvit till ett gapskratt. Hon hade likväl nog takt i sig att i tid qväfva detsamma. I stället sade hon:
"Jag förstår inte hvad du menar, bäste Franz. Hvilken papist?"
"Joseph von Bierich, vet jag", svarade Franz Gründler raskt, ty sedan början en gång blifvit gjord, var det ej så svårt att komma fram med sjelfva namnet.
"Bäste Franz", svarade den unga mjölnardottren, som nu var fullkomligt lugn, "inte är Joseph von Bierich någon papist, inte."
Franz gjorde stora ögon. Han höll på att återfalla i sin dumma slöhet igen.
"Jo, nog är han det", svarade han till slut. "Blef han inte funnen vid
Breitenfeld i fjol och erkände han inte att han…"
"Hör på, Franz", afbröt Annchen, fattade långe Gründler i armen och drog honom med sig ned i trädgårdstäppan, "du är nog en bra pojke, det vet jag, fastän gubben far din retar upp dig. Joseph von Bierich har varit kejserlig officer, men är det inte längre, Han har varit katolik, men har nu öfvergått till den lutherska läran. Förstår du nu?"
"Jaha", utbrast Franz Gründler långsamt, "men är det sant, att du tycker om honom?"
"Ja, det är sant", svarade Annchen raskt.