Hans gång liknade en drucken menniskas, så osäkert trampade han på den sandade gången, och hans blickar voro så bedjande, då han hviskade:
"Annchen, säg att det är osanning hvad folket pratar om dig och…"
Den stackars ynglingen hejdade sig sjelf här. Tungan nekade att göra tjenst, då han ville uttala det förhatliga namnet.
"Hvad är det som folket pratar?" inföll Annchen raskt. "Bara skräp, kan jag tro."
"Ja, Gud gifve att det vore så", svarade den stackars Franz och torkade de stora svettperlorna ur ansigtet. "Ingen skulle bli gladare deröfver än jag."
"Men säg då hvad det är frågan om", ropade den vackra flickan otåligt.
"Har du alldeles förlorat målföret?"
"Inte alldeles, men nära nog", svarade Franz med halft jemrande ton. "Jo, hör på, Annchen, hvad folket pratar om. Men, hvarför vänder du dig bort? Kan du inte se mig rakt i ansigtet?"
När den unga flickan nu hörde, att det skulle bli allvar af med bekännelsen, och hon kände med sig sjelf hur hon ytterligare rodnade men icke nu af samma orsak som förra gången, hade hon för några ögonblick vändt sig bort för att söka bemästra sin rörelse och återvinna det lugn, som höll på att lemna henne. Då Franz gjorde sin sista fråga "kan du inte se mig rakt i ansigtet?" hade det lyckats henne att återfå sitt lugn.
"Jo, nog kan jag se dig rakt i ansigtet", sade hon derför temligen obesväradt. "Hvad är det folket pratar om?"
Franz var i föga mindre afundsvärd ställning än Annchen. Hvarje gång det olyckliga namnet skulle öfver hans läppar fastnade det der. Slutligen gjorde han en förtvinad ansträngning och framstötte med ett ljud, som mera liknade en oxes bölande läte än en mensklig röst: