"Deröfver", svarade Franz Gründler och pekade menlöst på staketet.
"Hå hå, du går således alldeles som en tjuf om natten", inföll den unga mjölnardottren försmädligt.
"Jag är ingen tjuf", svarade långe Franz förnärmad.
"Det har jag heller aldrig sagt", inföll Annchen och intogs af medömkan öfver sin friares dumhet, "men du känner väl ordspråket, som säger om en person, som liksom du smyger sig på en annan, att han kommer som en tjuf om natten."
"Känner nog det", svarade Franz och tycktes för några minuter vakna ännu mera upp ur sin slöa likgiltighet, "men jag känner också ett annat ordspråk, och det ett bibliskt till på köpet", fortfor han och betraktade den vackra mjölnardottren med skadeglada och triumferande blickar.
"Ett bibliskt ordspråk", utbrast Annchen och såg förvånad på Franz, "hvad är det för ett ordspråk?"
"Det säger, att 'den förbjudna frukten smakar alltid bäst'. Har du inte hört det?"
Till en början kunde icke den unga flickan utfundera hvad Franz menade, men till slut fann hon det. En brännande rodnad betäckte hennes kinder och hals, då hon svarade:
"Du kommer för att förebrå mig. Gör det, men jag kan inte ändra mitt en gång fattade beslut."
Franz hade under tiden närmat sig förstugubron.