Långe Franz fortsatte emellertid sin gång fram mot Heinrich Mayers stuga. Redan på långt afstånd upptäckte hans skarpa blickar Anncben stående i dörren. Hon såg bort mot Lützen, det kunde Franz tydligt se, och redan denna omständighet gjorde att hans blod kom i en häftig svallning.
"Det synes nog, att hon tycker om papisten", mumlade han för sig sjelf, "annars skulle hon inte stå så der och koxa dit bort. Om jag skulle först som sist gå till staden och fordra räkenskap af förföraren! Ja… nej… far sa' ju, att jag först skulle tala med henne. Kanske att allt endast är ett nedrigt förtal. Men, jag ska' gå så, att jag öfverraskar henne oförhappandes."
Med dessa ord tog han en lång omväg förbi de andre qvarnbyggnaderne och lyckades att, osedd af Annchen, som med ifrig längtan skådade bortåt Lützen, dit fadren förbjudit henne att begifva sig, komma på baksidan af Heinrich Mayers hus. Hans hjerta klappade så våldsamt, som om det ville sprängas, och han måste sansa sig några minuter innan han förmådde träda fram.
Det lilla mjölnarhuset omgafs af en nätt trädgårdstäppa, ordnad och planterad af Annchens egna händer. Ett vackert gulmåladt spjelstaket skyddade vidare täppan för obehöriga personers och djurs inträngande.
Långa ben äro alltid bra vid så kallad "plankning". Detta fick Mathias
Gründlers älskogskranke son också nu erfara.
Utan den ringaste svårighet klef han öfver staketet och smög sig derefter nedhukad genom den lilla, sandade gången fram till det hörn af huset, mot hvilket Annchen under sitt spejande vände ryggen.
Den unga flickan var så försjunken i sina tankar, att hon alls icke märkte Franz. Denne sträckte sig så långt fram han kunde och spände örhinnorna, för att tilläfventyrs kunna uppfånga någon af de många meningar Annchen mumlade för sig sjelf med knappt hörbar röst. Men han bedrog sig häruti; endast djupa suckar ur den unga mjölnardottrens beklämda bröst hunno fram till hans öron.
Men dessa djupa suckar pinade honom mera än han anade. Han skrufvade fram och tillbaka och kom vid ett dylikt tillfälle att oförsigtigt nog skrubba ena armen hårdare mot husknuten, än som ämnadt var.
Annchen hörde det frasande ljudet och vände sig hastigt om. Vid åsynen af Franz blef hennes vackra anlete pionrödt och hon utropade, under det hon utmanande betraktade sin långe friare:
"Jaså, du håller dig inte för god att lyssna. Fy, Franz! Hur har du kommit in?"