En brännande rodnad sprang vid dessa fadrens ord upp på sonens magra, utstående kindknotor. Händerna trefvade ånyo i bältet och för andra gången blottades knifven, men nu helt och hållet.
"Jaså, folket skrattar åt mig", sade Franz halfhögt under det han mekaniskt lekte med knifven. "Jag har lust att veta hvem det är som skrattar."
Mathias Gründler betraktade några ögonblick sonen med pröfvande blickar, och då han kring dennes läppar märkte ett så fast drag af beslutsamhet, som han icke kunde påminna sig förut ha sett der, sade han, under det han närmade sig Franz:
"I stället för att hålla dig till skrattarne, bör du uppsöka papisten… du förstår… qvällarne ä' mörka nu, och…"
Han fullbordade icke sin mening utan gjorde i stället en betecknande rörelse med ena banden. Derpå sade han:
"Men det, som ska' göras, måste göras snart, ifall det ska' lända till någon nytta. Begriper du nu?"
Franz svarade ingenting. I stället instack han knifven återigen i bältet, nickade betecknande åt fadren och skyndade in på den gångstig, som ledde framtill Heinrich Mayers icke långt ifrån väderqvarnarne belägna lilla vackra stuga.
När Mathias Gründler såg hvilken väg sonen tog, gnuggade han förnöjd händerna, under det han utropade:
"Pojken är inte så dum som jag trodde, men rysligt slö är han. Få nu se om hans tycke för Annchen kan pigga upp honom. I sådant fall tror jag inte, att papistens lif är mycket värdt. Skulle önska att Franz ville visa, att mitt blod rinner i hans ådror."
Med dessa ord skyndade Mathias Gründler, i sitt innersta belåten med det verk och den uppryckning han gifvit sonen, in i sin stuga, hvars dörr han försigtigt tillslöt efter sig.