"Nej, säger jag."
"Då har kanske någon olycka inträffat såsom du sa'", inföll Mathias
Gründler.
"Ja, vi få lof att ta' reda på barnen", inföll Heinrich Mayer. "Om vi skulle gå in till staden?"
"Topp, det är jag med om."
Några minuter derefter voro Heinrich Mayer och Mathias Gründler på väg till Lützen för att söka efter sina barn, dem de ansågo såsom nära nog förlorade.
Under det Frans Gründler, såsom ofvan blifvit nämndt, på vinst och förlust ströfvade omkring uppnådde han omsider en af de södra stadsportarne. Grubblande och med hufvudet dinglande hit och dit likt kläppen i en klocka, såg han knappt hvart han gick, ända till dess han gjorde en halsbrytande kullerbytta öfver en på marken liggande kanon.
En full skrattsalva från några i närheten stående sachsiske soldater ljöd hånande i den stackars Franz Gründlers öron.
"Långa skacklor har den der göken", skrek en klotrund korporal och höll båda händerna för magen liksom för att hindra den från att spricka.
"Och han har också visat dem på ett sätt, som en akrobat knappast kan göra efter", sade en annan.
Det olyckliga offret för dessa och andra skämtsamma infall reste sig emellertid sakta upp och aftorkade med afviga handen det blod, som ymnigt rann ur den mot sanden sönderskrapade kinden. Hans utseende vann härigenom föga; tvertom såg han nu ännu mera löjlig och ömklig ut, då han med skygga blickar betraktade de på hans bekostnad storskrattande soldaterne.