"Du måtte inte ha nog styrsel på dina långa ben, min gosse", sade i detsamma den klotrunde korporalen och vaggade fram till Franz. "Det är allt förargligt att ha såd'na der bihang ibland."
Korporalen tyckte nog att han framkrystat en qvickhet, men mäkta lång i synen blef han då Franz raskt inföll:
"Åhnej, det är inte fånigt alls. Nog är det bättre än att inga ben ha", slutade han och sneglade förstulet på korporalen.
"Hvarifrån är du?" sporde denne i barsk ton. Driften med hans ben kunde han ej så lätt smälta.
Franz Gründler uppgaf sitt namn och sin hemvist och fick derefter detta besked:
"Du har visat vanvördnad mot mig och derför arresterar jag dig. Följ godvilligt med, annars tar jag dig med våld."
Den förfärlige krigaren såg härvid med sina grymma förstenande basiliskögon på Frans Gründler. Denne vågade ej heller fram med någon bön om försköning, utan följde efter korporalen som en hund, ständigt utsatt för knektarnes haglande speglosor. Den stackars Franz Gründler hade nu råkat ur askan i elden. Hur mycket han än brydde sin hjerna med att utfundera hvad han skulle göra, kom han ändå icke till något afgörande resultat.
Och så kom aftonen lugn och stilla. Innanför porten höllo soldaterna på att spela kort och tärning, under det ölstånkorna flitigt gingo laget rundt.
"Jag har hört", sade en gammal soldat, en af dem, som i början af slaget vid Breitenfeld sprang i kapp med den flyende Johan Georg (Öl-Göran) ända fram till Eulenburg, "att friedländaren åter närmar sig de här trakterna. Det är en karl, som inte är god att ta's med, ska' jag säga."
"Har du varit i fejd med honom?" sporde den närmast sittande kamraten.