"Ja vars, i Böhmen."
"Det lär vara en sträng herre."
"Mycket sträng, omenskligt sträng till och med. Jag kände en gång en gammal krigsbuss, som länge tjenat under honom, men fått afsked för ålderdoms skull. Han talade mycket om friedländaren, ni vet väl att Wallenstein kallas så, efter det han blifvit utnämnd till hertig af Friedland, och berättade bland mycket annat om hur kort om hufvudet han är. Om det någon gång hände att någon af hans soldater förbrutit sig och man då frågade hvad man skulle göra med honom, svarade han nästan alltid kort och godt: 'Häng den besten!' är och förblir hans oryggliga dom, slut."
"Då tycker jag att han inte skulle få många soldater", inföll knekten nummer två.
"Många soldater", utbrast Öl-Görans följeslagare på flykten till Eulenburg, "jo du kan lita på, att han får flere än han vill ha. Och orsaken den är lätt förklarad. Plundra, mörda, röfva, bränna och skända det få hans knektar allt efter behag. Detta gör att han endast behöfver öppna sin mun, så strömma massor af krigare till hans fanor."
"Sant nog", inföll den klotrunde korporalen, som hittills varit en tyst åskådare af spelet, "men det är ju klart, att han då ska' ha det sämsta slöddret i sin här."
"Gör ingenting", svarade den förste talaren, "sådant folk, som ingenting har att förlora, men mycket att vinna, slåss alltid bäst. Detta vet också friedländaren och derför tycker han bäst om sådana soldater."
"Jag har hört", sade en tredje, "att han lär vara i anmarsch hit."
Den klotrunde korporalens af välmåga skinande anlete blef i en hast allt blekare. Han lyckades dock bemanna sig och svarade, utan att någon af hans underlydande sett färgskiftningen i hans anlete:
"Må han komma, vi frukta honom ej. Vår sak är rättvis och en sådan sak hjelper Gud."