"Men inte kan vi stå emot friedländarens hela härsmakt?" inföll den tredje i ordningen.
"Vakarne ä' goda och soldaterne tappre", svarade korporalen och bröstade sig, "och…"
I detsamma hördes steg af en vildt galopperande häst utanför porten. En bister stämma röt till posten att öppna, och när ryttaren sprängde förbi de spelande knektarne, ropade han:
"Wallenstein är öfver oss! Till vapen! till vapen alle som kunnen bära ett dylikt!"
Den scen, som nu följde var öfvermåttan liflig och… löjlig. Soldaterne bortkastade icke blott korten och tärningarne, utan äfven gevären och sprungo för brinnande lifvet. Korporalen var den förste, som tog till harvärjan, men för sina korta bens skull blef han efter. När österrikarne i detsamma bröto in genom porten kröp den manhaftige korporalen in i ett prång. Till en början gick det bra, men snart fastnade händer och kunde på inga vilkor hvarken komma fram eller tillbaka.
I denna ställning upptäcktes han af kroaterne, som roade sig med att skjuta till måls på den stackars korporalens åt dem vända betydliga akterspegel. Ingen enda kula gick bom och snart uppgaf den storskrytande sachsaren, till påseende ej olik ett grynsåll, andan under sina grymma fienders omenskliga lek.
När Franz Gründler såg att knektarne flydde åt hvar sitt håll, ämnade också han göra bruk af sina långa ben, men tog miste och rände i fullt lopp rakt på en kejserlig infanteriafdelning. Österrikarne, som tyckte att det var ett egendomligt sätt att gifva sig fången, mottogo skrattande den stackars Franz Gründler, som darrande i alla lemmar berättade, att han var en fredlig landtman, inkommen till staden för att sälja grönsaker. Under tumultet hade hans varor gått förlorade och han stod der nu fattigare än förut.
Sedan en lägre officer sniket genomsökt hans fickor och endast funnit några slantar af mindre valör, befalde han med kort och iskall röst, att Franz Gründler skulle skjutas.
Det var förfärliga ögonblick för den stackars Franz. Han ville falla på knä, men de långa benen nekade att böja sig; han ville tala, men äfven tungan, denna lem, som annars är så svår att hålla i styr, nekade att göra tjenst.
Först när tre soldater af vildt utseende stego fram för att verkställa domen, fick den lifdömde mål i munnen.