Annchen och Josepb von Bierich tryckte varmt den gamle pistolsmedens händer.
"Men", fortfor denne efter en kort paus, "endast med ett vilkor kan jag rädda er."
"Och det är?" sporde de båda älskande på en och samma gång.
"Att I troget följen mina befallningar."
"Det vilja vi göra."
"Till en början", fortfor mäster Wolf, "måste ni låta tonsurera er. För er, löjtnant, blir det ej påkostande, men ni, jungfru Annchen, skall kanske finna det svårt att låta klippa af edert vackra hår. Ni måste dock betänka två saker, först att detta är enda medlet till er räddning och sedan att håret med tiden nog växer ut igen."
"Och sedan?" sporde Josepb von Bierich medan Annchen teg.
"Sedan anlägger ni, löjtnant, en munkdrägt, Annchen en nunnedrägt, förstås. För sådana ha de vilde krigarne ännu en smula vördnad. Jag bar lyckligtvis två dylika härinne."
Annchen gaf genast sitt bifall. Icke så Joseph von Bierich. Han hade länge beundrat den unga flickans utomordentligt vackra hår och var tvehågsen huruvida han skulle tillåta att det afklipptes eller ej.
"Kan det ej gå att lägga upp det", sade han derför. "Se bara på detta hår", fortfor han och upplöste detsamma, så att det flöt i vågor ända ned till golfvet, "är det ej både synd och skam att förstöra en dylik prydnad?"