"Eller kanske att detta bus, som ligger så undangömdt, ska' bli skonadt", fortfor Anncben.
"Har du någonsin hört att Tillys eller Wallensteins skaror lemna ett enda bus ogenomsökt i den stad de komma till?" sporde vidare mäster Wolf bittert. "Ja, ja, förlåt, löjtnant, jag kanske sårar er, men…"
"Jag vet nog att du talar allt för sant och kan ej bli ond derför", inföll Joseph von Biericb, i det en tung suck böjde hans bröst. "Men säg nu hvad vi ska' ta oss till".
"Ja, tiden skyndar", utbrast Annchen ängsligt.
"Det är allt för sent att fly nu", menade den gamle pistolsmeden eftertänksamt.
Josepb von Bierich inföll då:
"Du anser då, mäster Wolf, att vi måste gömma oss, eller hur?"
"Ja, det anser jag."
"Nåväl", inföll löjtnanten och tryckte Annchen hårdt till sitt bröst, "kan du gömma oss så, att ingen af de kejserlige får tag i oss, då skall också din lycka vara gjord. Jag är rik och…"
"Håll inne dermed, herre, om ni ej vill såra mig", afbröt mäster Wolf. "Tror ni att jag gör detta för slem vinnings skull? Nej, det är endast af vänskap för Annchen och hennes fader, ty jag önskar dem all möjlig lycka både i detta och det tillkommande lifvet."