Nu var det Heinrich Mayers tur att stämma ned den höga tonen.
"Du är bestämdt galen", sade han.
"Ja", svarade Mathias Gründler med en så djupt sorgsen ton, att Heinrich tyckte att det var synd om honom, "jag önskar att jag vore det, så att jag sluppe se all den nesa, som den förbannade papisten drar öfver oss, hederlige karlar, och öfver detta samhälle."
Heinrich Mayer spärrade upp sina ögon så mycket han förmådde.
"Hvad menar du för en papist?" sporde han förvånad.
"Jaså, har du glömt det!"
Mayer sökte både länge och väl i sitt minne, men hur mycket han än ansträngde detsamma kunde han dock ej leta ut hvad kamraten funderade på. Slutligen sade den gamle mjölnaren:
"Om du rätt så hotade att slå ihjäl mig, skulle jag inte kunna gissa mig till hvad du menar för en papist."
"Ah, nu är du kortsynt, Heinrich", svarade Mathias Gründler otåligt.
"Har du glömt Joseph von Bierich?"
Heinrich Mayer hoppade till; under det han skrek så högt han förmådde:
"Ah, nu förstår jag! Du menar den der österrikaren, som vi hittade så
svårt sårad två dagar efter slaget vid Breitenfeld, der den satans
Tilly måste rymma fältet, och der pojken min fick sin bane?"