"Nej."
Den gamle pistolsmeden förde derefter sina skyddslingar till en liten bakport, der allt ännu var lugnt.
"Men ska' inte ni, mäster Wolf, också följa med?" sporde Joseph von
Bierich.
"Nej, jag stannar hemma och hoppas, att den svenske konungen nog skall komma till vår räddning nu liksom för ett år sedan."
"Men, han är ju i södra delen af landet", inföll löjtnanten.
"Sant, herre, men ett bud, som i förgår kom från Nürnberg, berättade annorlunda. Mäster Degel, guldsmeden vid stora torget, har nemligen en son, som arbetat i den nämnde staden, och det är han, som berättat, att den svenske konungen skyndar hit uppåt. Då blir det bra. Har Tilly fått stryk vid Breitenfeld, ja, ja, förlåt mig, löjtnant, så kan också Wallenstein få detsamma vid Lützen. Se så, skynda er nu, jag hör att det kommer folk borta på gatan."
Den gata, vid hvilken mäster Wolf bodde, var både krokig och smal. Den gamle pistolsmedens bostad och verkstad lågo just i sjelfva krökningen.
I samma ögonblick som mäster Wolf stängde bakporten efter de båda flyktingarne, bultade det på främre porten. När pistolsmeden förstulet tittade ut genom en glugg öfver porten såg han till sin stora häpnad, att det var kejserlige soldater, som stod nedanför. Men ännu mera häpen blef han, då han igenkände Franz Gründler bland dem.
"Det är han, som förrådt Annchen och löjtnanten", tänkte pistolsmeden. "Jo, du är mig just en skön fogel du. Önskar att du vore hängd i närmaste träd."
"Öppna genast!" skrek den österrikiske befälhafvaren.