"Vänta till dess jag får tag i nyckeln", hördes mäster Wolfs röst innanför porten. "Hvad är ni för folk, som inte kan låta en ärlig menniska sofva i fred om nätterna? Jag har nog styft arbete om dagarne, och behöfver derför hvila, när jag så kan få."
"Ja, nog ska' du få hvila och det för alltid", skrek österrikaren.
"Öppna bara genast!"
Den grofva bommen för porten blef i detsamma aflyftad. Österrikarne stormade in under det deras anförare skrek:
"Undersöken noga hvarje vrå i det här rucklet; ja, hvarenda springa, ty affällingen kan lätt gömma sig der! Satan tycker om sitt folk."
Under hånfullt jubel spridde sig knektarne öfverallt. De vände upp och ned på allt och strödde under hånskratt mäster Wolfs arbeten vida omkring, bemägtigade sig hans redan färdiga vapen och bröto sönder allt hvad de kunde komma öfver.
Officeren sjelf höll sig icke för god att hålla till godo med ett par rikt inlagda dubbelpistoler, dem mäster Wolf hade till lagning från Lützens borgmästare. Hans knektar, som vid plundringen föregingos med goda exempel, ratade icke heller hvad de kunde komma öfver. Mäster Wolfs hela bo var således inom mindre än en half timme helt och hållet utplundradt.
Under det detta pågick höllo tvenne soldater vakt om Franz Gründler utanför verkstadsdörren. Den stackars pojkens belägenhet var i sanning icke den bästa, ty för hvarje underrättelse som kom, att de eftersökte ej kunde anträffas, svor officeren de förfärligaste eder öfver den, som narrat honom att göra denna långa omväg, allra helst som bytet ej blef så rikligt som han hade väntat.
"Men, jag försäkrar, att de ska' finnas här inne", jemrade sig Franz Gründler. "Det var inte så länge sedan jag träffade dem här i verkstaden."
"Nå, så ska' vi väl röka ut dem då", sade officeren hånskrattande.
"Tutta på rucklena!"
Förgäfves bad mäster Wolf om förskoning; de österrikiske pikarne stötte honom tillbaka. Förgäfves bedyrade han, att Joseph von Bierich icke befann sig inom hans egendom. Officeren sade i stället: