"Har han gömt sig, den kanaljen, så ska' jag nog röka ut honom."
Mäster Wolfs hus var icke det enda, som i dessa ögonblick stodo i ljusan låga. Så långt blickarne kunde nå öfver staden syntes brinnande boningar och rundt omkring Lützen var en lysande krans af påtända byar och enskilda hus, en sorgligt skön tafla i den mörka novemberqvällen.
Just som Wallenstein höll in sin springare på Lützens torg och med skadeglädje i sina blickar såg på sitt hemska verk, framsprängde en af hans adjutanter i vildaste karrier. Då hästen stannade framför hertigen af Friedland, segnade den sakta ned och uppgaf andan.
Adjutanten berättade med andan i halsen, att Gustaf Adolph icke var långt borta.
"Hur långt är han härifrån?" sporde friedländaren, icke utan synbar oro.
"Ungefär tre mil."
"Och ni har ej förr gifvit mig underrättelse derom", sade Wallenstein med en grym blick på den af trötthet nästan uppgifne officeren.
"Herre", svarade denne oförskräckt och såg Wallenstein modigt i ögonen, "om ni såsom jag skulle jagas i öfver åtta dagar utan att komma ur sadeln, tre dagar vara utan mat, instängd i en eländig håla, utanför hvilken Stålhandskes finske ryttare hålla vakt, och ändock lyckas smyga er ut, så tror jag, att ingen menniska, vore det än kejsaren, skulle ha något att förebrå er för. Gör med mig hvad ni behagar. Jag vet dock att jag gjort min pligt."
Wallenstein, som visste, att adjutanten var en af hans skickligaste och mest pålitlige officerare, öfverräckte till honom en börs och gaf honom tillåtelse att begifva sig till hvila, för att med friska krafter kunna uppträda i den stundande striden.
Friedländarens tåg gick derefter ut ur staden och lägret uppdrogs strax i norr om densamma vid de väderqvarnar, som der gjorde ett välkommet afbrott i den öfverallt rådande enformigheten. För att försvåra den svenske konungens anfall lät Wallenstein gräfva en bred och djup graf tvärs öfver landsvägen och planterade der några batterier grofva kanoner.