Så rustad inväntade han "snömajestätet."
IX.
När Joseph von Bierich och Annchen Mayer väl hört den lilla bakporten stängas efter sig, slöto de sig intill hvarandra och tackade innerligt Gud tur, att de befunno sig utanför pistolsmedens hus. Mäster Wolf hade nemligen sagt sig hysa starka misstankar på Franz Gründler, såsom den der skulle vara nog lågsinnad att kunna förråda dem för österrikarne.
"Ja det tror jag honom nog om", sade nu Annchen, "det är inte första gången han visar sin svartsjuka."
"Så mycket större skäl för oss att söka komma ut ur staden", inföll Joseph von Bierich. "Om någon af mina bekanta finnes i Wallensteins här, och jag är säker på att många dylika finnas, ska' inte munkkåpan förmå skydda mig, så mycket är säkert."
"Men hvart skola vi fly?" hviskade Annchen bestört och ända till det yttersta rädd.
"Bara vi komma ut ur staden, sa styr nog Gud våra steg", svarade Joseph von Bierich förtröstansfullt.
Öfferallt på gatorna svärmade lutheraner och katoliker om hvarandra. I hvartenda hörn var det mer eller mindre blodigt slagsmål.
Våra båda förklädde älskande höllo en gång på att bli indragne i ett dylikt slagsmål. Joseph von Bierichs kännedom om munkarne kom honom dock väl till pass. Mot sin vilja måste han likväl nu predika korståg mot lutheranerne, och detta gjorde han stående på en hörnsten, så kraftigt, att alla lutheranerne i en enda blink jagades från platsen.
"Det är förfärligt", yttrade han derefter till Annchen, under det de skyndade framtill stora torget, för att derifrån leta sig en väg ut till landsbygden, "men jag kunde icke handla på annat sätt."