"Inte förebrår jag dig", svarade Annchen och tryckte ömt hans hand, "du har ej kunnat handla på annat sätt för att rädda oss."
På stora torget var en förfärlig villervalla. Menniskor, hästar, kanoner, allt blandades i en gräslig förvirring, genom hvilken dock hördes detta rop, i början dämpadt, sedan starkare:
"Svensken kommer!"
Joseph von Bierich och Annchen trodde knappt sina öron när de hörde detta, men de skulle snart få bekräftelse på denna glada tidning.
Skyddad af sin munkdrägt gick Joseph von Bierich fram till en grupp officerare, som han såg vid ena hörnet af torget, höjde sin hand och uttalade den betydelsefulla formeln:
"Pax vobiscum."
Officerarne korsade sig andäktigt. Den föregifne patern fortfor:
"Är det sant, att den gudlöse kättarkonungen är i antågande?"
"Ja", svarade den ene officeren spotskt, "den heliga jungfrun vare lofvad! Sedan han förut brutit hornen af sig mot Alte Veste, ska' han väl nu helt och hållet gå under."
Joseph hade hört nog. Fattande Annchen vid ena handen skyndade han efter de ut ur staden ilande trupperne, men hade icke hunnit mer än till halfva torget, då en hand plötsligt ryckte honom i kåpan. Den falske munken vände sig häftigt om och drog till hälften dolken, färdig till försvar.