Soldaterne voro uppstälde och officeren skulle just gifva tecknet, då
Annchen modigt trängde sig fram mellan knektarnes led.
"Hvad vill ni, vördade syster?" sporde officeren då han varseblef
Annchens nunnedrägt.
"Hertigen vill ej, att fången skall skjutas", svarade den unga flickan utan att blinka. Officeren tog ett par steg tillbaka. "Vill inte", sade han förvånad, "hur vet du det?"
"Jag har hans befallning att föra fången med mig till ett kloster."
Med dessa ord visade hon för den förbluffade officeren ett papper med Wallensteins namnteckning och sigill. Officeren, som ej kunde läsa, trodde att det var på hertigens af Friedlands befallning, som den unga nunnan handlade och öfverlemnade derför utan prut den stackars lifdömde Franz Gründler i hennes vård. Allt detta hade försiggått på mindre tid än fem minuter. Officeren ämnade just aftåga med sitt folk, då en svartmuskig karl, en af dem, som förgäfves sökt att vinna Annchens hand och hjerta, framträdde och berättade, att alltsammans var en list af den unga mjölnardottren. Anklagaren yttrade till slut:
"Hon är lika mycket nunna som jag är munk."
"Men skriften", utbrast officeren brydd, "hvad säger du om den?"
"Antagligen falsk", svarade garfvaren Friedrich Krone och skrattade hånfullt.
Att han blifvit så grundligt lurad, detta retade den kejserlige officeren till det yttersta.
"Tusen gulden åt den, som leder mig på förräderskans spår", skrek han så högt, att det hördes öfver halfva torget.