Slutligen vacklade österrikaren vid det hugg, som Gustaf Adolph riktade mot hans hufvud. Han försökte väl att resa sig ånyo i sadeln, men ett nytt hugg kastade honom med klufvet hufvud ned till marken.
Denna utgång af enviget blef signal till allmän strid. Osterrikarne erhöllo förstärkning, så också svenskarne, men till slut måste de förstnämnde vika.
Välbehållna medföljde Joseph von Bierich, Annchen och mäster Wolf till svenska lägret. Dagen derefter hittades Franz Gründlers lik vid en af väderqvarnarne. Denna lön fick han för sin lömskhet. Heinrich Mayer, Annchens far, och Mathias Gründler blefvo aldrig mera synlige i den trakten. Antagligen hade de omkommit då Wallenstein dagen derefter, den sjette november, lät sätta hela staden Lützen i eld och lågor.
* * * * *
Den sjette november började med dimma. Härunder ordnade sig likväl de båda härarne till slag. Utgången veta vi. Segern var visserligen vår, men dyrköpt med Gustaf II Adolphs död, en förlust som i dessa tider var oersättlig.
Joseph von Bierich hade manligen kämpat i Gustaf Adolphs följe, och kom betäckt med sår från striden till den väntande Annchen. Det lilla mjölnarhemmet var genomborradt af hundratals kulor, ty omkring detta hade den hetaste striden stått.
Det reparerades dock åter, och några månader derefter firade Joseph von
Bierich och Annchen Meyer sitt lyckliga bröllop.
Jakob Eriksson hette en af konungens ridknektar. Med tillhjelp af tretton bönder och "under suck och tårar" vältrade han en stor sten till den plats, der Gustaf II Adolph dragit sitt sista andetag. Stenen kallas ännu i dag för "Schwedenstein".
För några år sedan firades två hundra och femtionde årsdagen af hjeltekonungens död i det ofvan nämnda slaget med stora högtidligheter både på tysk och svensk jord. Må vi också aldrig förgäta, att det var genom Gustaf II Adolphs uppoffrande hjelp, som vi erhöllo den samvetsfrid, som vi ännu ega. Hvem vet huru det kunnat gestalta sig, om Wallenstein gått segrande ur striderna!
Joseph von Bierich och hans fagra hustru välsignade också i alla sina dagar Gustaf Adolphs minne. Utan hans mellankomst vid sandåsen skulle de troligtvis aldrig kunnat bli förenade.