Plötsligt blef det nytt lif i dessa skuggor. De ordnade sig och störtade framåt.
"Nu gäller det", sade Joseph von Bierich. "Lefvande ska' de aldrig ha mig."
"Ni unnar således ingen att förtjena de tusen guldena", inföll mäster
Wolf, ännu skämtande.
"Nej, vid den evige Guden jag det gör", utbrast löjtnanten, som kände sig smittad af den gamle pistolsmedens goda lynne.
Svärmen kom med en förfärande hastighet. Det var som om en lavin hastigt rullat ned för ett skyhögt berg.
Men just i detta ögonblick kom också hjelpen.
Från vägen till Naumburg sprängde i detsamma en ryttartrupp fram, och i spetsen för denna red Gustaf II Adolph sjelf. Han hade redan på afstånd hört de kejserliges annalkande och ville nu ha en dust med dem.
Om de påfviske var en lavin, så var Gustaf Adolph med sin ryttarflock en blixt, som oemotståndligt slog ned. Inom några få minuter var handgemänget allmänt.
Den svenske konungen råkade genast på den österrikiske officeren. Denne var ingen oskicklig fäktare och konungen hade för den skull svårt att få bugt med honom.
Kring de i envige kämpande bildade svenskar och österrikare en ring och alla följde med andlös spänning, så godt den starka skymningen det tillät, striden.