"Skynda på! Tusen gulden åt den, som lefvande fångar affällingen Joseph von Bierich!"
"Jo, nu vet jag hvad jag har att vänta", mumlade denne för sig sjelf, "men lefvande ska' de inte få mig, det lofvar och svär jag."
"Då vill jag dö med dig", inföll Annchen, som hört löjtnantens ord, "jag vill ej öfverlefva dig."
De älskandes händer möttes i en handtryckning, som sade mer än tusen ord, tusen eder.
Förföljarne kommo emellertid närmare. Joseph von Bierich och mäster
Wolf gjorde sig i ordning till försvar.
"Se der", sade den gamle pistolsmeden och räckte löjtnanten en konstfärdigt arbetad pistol, "jag tror att den skall göra nytta för sig."
Sedan Annchen blifvit tillsagd att rida ett stycke framåt, fattade de båda modige männen posto vid sandåsen. Qvällens skymning gjorde att förföljarne icke riktigt kunde se huru många deras motståndare vore. När derför både Joseph von Bierich och mäster Wolf samtidigt affyrade sina pistoler med den verkan att två af förföljarne beto i gräset, studsade de andre för några minuter. Officeren uppmuntrade dem likväl genom att förnya sin förra uppmaning:
"Tusen gulden åt den, som bringar mig Joseph von Bierich lefvande!"
"Den der karlen måste vara ofantligt rik eftersom han så der onyttigt kan bortkasta tusen gulden", sade mäster Wolf skämtsamt.
Löjtnanten svarade ingenting. Han försökte att med sina blickar genomtränga qvällens skymning och upptäcka sin hatfulle förföljare, men han såg framför sig ingenting annat än mörka skuggor, som sväfvade hit och dit.