I fyrsprång bar det sedan af mot de på afstånd hägrande väderqvarnarne.
Den österrikiske officeren hade emellertid ej heller varit overksam. Glödande af harm och raseri öfver att han på detta sätt blifvit lurad, skyndade han, såsom vi förut omtalat, efter flyktingarne.
Ungefär en åttondedels mil norr om Lützen grenar sig vägen. Just vid sjelfva vägskålet fans då för tiden en hög sandås, genom hvilken vägen från Naumburg lopp fram.
Flyktingarne hade redan nått dit, när Annchen plötsligt utropade:
"Vi ä' ännu förföljda!"
"Omöjligt", svarade Joseph von Bierich, "hvem skulle förfölja oss?"
"Jag hör dånet af en annalkande ryttartruppp", fortfor den unga flickan. "Jag misstager mig ej!"
"Nu hör jag också detsamma", inföll den gamle pistolsmeden.
"Jag också", menade löjtnanten sedan han lyssnat uppmärksamt några minuter. "Hvad är nu att göra?" fortfor han och såg sig ängsligt omkring.
Han hade knappt hunnit få sista ordet öfver läpparne, då hästtrampet bakom flyktingarne hördes ännu tydligare. Till slut kunde äfven deras öron uppfånga dessa ord: