"Tag fast kättaren! Tusen dukater åt den, som lemnar mig affällingen död eller lefvande!"
Joseph von Bierich kände genast igen denna röst. Han bleknade och det väldiga slagsvärdet flög blixtsnabbt ur skidan.
"Den der skurken ska' jag straffa", ropade han. "Jag känner nog igen honom."
"Nej, för Guds skull, nej", bad Annchen och klängde sig fast vid den älskade, "är inte jag, är inte lifvet dig kärare?"
Dessa ord afväpnade Joseph von Bierich.
"Jag skall lyda dig", sade han. "Framåt! Kom Franz, och visa dig värdig den, som så oförmodadt räddat dig från att bli skjuten som en hund."
Franz Gründler lydde mekaniskt.
"Vore det inte bäst om vi kunde få tag i en häst", menade den gamle pistolsmeden.
Tillfället yppade sig förr än han kunde ana, i det tre lösa uppskrämde hästar i detsamma skymtade fram.
Joseph von Bierich besatt en synnerlig skicklighet i att fånga dessa djur. Inom några minuter voro de i hans och hans följeslagares våld. Att Franz Gründler blef utan bekymrade dem föga. Han fick taga sig fram bäst han kunde, då han nu var utanför stadsporten.