Minnchen besvarade ej dessa ord. Skyndsamt tog hon afsked och aflägsnade sig samma väg som hon kommit. Det lugn, som tidigt på morgonen varit rådande vid de kojor, förbi hvilka hon då passerat, fanns nu icke mera. En larmande, nyfiken och uppskrämd menniskohop hade nu församlat sig der.
Skyddad af de täta buskarne smög sig Minnchen närmare. Från den plats hon innehade kunde hon ogeneradt se hvad som försiggick längre ned.
Från ett af de minsta husen höllo Odowalskys tjenare på att bära ut de få och torftiga möbler, som funnos der inne. Framför dörren stod en likblek, medelålders qvinna och vid hennes sida tre minderåriga barn, alla gråtande och ropande efter bröd. Ur den stackars modrens ögon rann icke en enda tår. Det korpsvarta håret fladdrade vildt kring hennes nakna och magra skuldror.
Icke många steg derifrån stod en undersätsig karl, och Minnchen igenkände i honom genast slottsfogden Fuchs, också benämnd räfskinnet. I ena handen svängde han en piska med tre snärtar, i den andra höll han en spänd pistol. Uttrycket i hans råa ansigte var så grymt att till och med Minnchen, som ju ej hade med honom att göra, kände sig beklämd om hjertat.
"Nå, skynda på och vräk ut den late gubbkanaljen!" skrek slottsfogden och höjde hotande både piskan och pistolen. "Hur länge ska' jag vänta på att mina befallningar åtlydas! Jag har annat att göra än att stå här hela dagen! Fort ut med honom!"
Qvinnan med det fladdrande håret och den nästan ursinniga elden i sina ögon vände sig nu till den grymme med dessa ord:
"Men ni kan väl unna honom att dö derinne! Han har ju inte många timmar qvar!"
"Nej, nej!" skrek slottsfogden och stampade häftigt i marken. "Ingen nåd!"
Efter dessa ord närmade han sig den arma modren, i hvilkens lappade klädning de små barnen snyftande höllo sig fast, och sade med hånfull ton, men så lågt, att ingen af slottstjenarne kunde höra det:
"Har du glömt den ed, som jag svor när du för sex år sedan gifte dig med den der", och med dessa ord pekade han på den döende man, som i detsamma bars ut. "Jag svor då att hämnas det förakt, som du skänkte mig, och jag har hållit ord. Ingenting gladde mig så mycket som när din eländige man blef sjuk och ej kunde fullgöra sitt arbete, ty då hade jag genast en anledning att…"