"Tig, usling", röt i detsamma den arma modren till och höjde sina båda knotiga händer, magra af svält, mot slottsfogden. "Jag skulle kunna rifva din djefvulska själ i småbitar om jag…"
Hon fullbordade icke meningen utan störtade fram till den bristfälliga säng, i hvilken hennes döende make låg, föll på knä bredvid den och gömde sitt ansigte vid den döendes bröst.
Minnchen hade från sitt gömställe med afsky och ångest bevittnat slottsfogdens uppträdande. Hon vågade icke längre stanna qvar, hvadan hon med beklämdt hjerta begaf sig på hemvägen.
Hunnen ungefär halfväges till hemmet stannade hon plötsligt då hon icke långt ifrån sig hörde klangen af ett jägarhorn. Många sekunder gingo ej till ända, förrän signalen besvarades något längre bort.
"Hvad kan det vara", tänkte Minnchen för sig sjelf och stannade darrande bredvid en lummig buske. "Ska' jag nu råka ut för just den, som jag vill undvika?"
Den unga flickan hann nätt och jemt att tänka sin mening till slut då ett argt gläfsande i det samma kom henne att rycka till. Hon ville skynda undan, men såg just i samma ögonblick hur en stor kolsvart hund rusade på henne.
Ett anskri undslapp hennes läppar. Hunden var henne på endast några stegs afstånd, då en kraftig och befallande stämma utropade: "Nero!"
Hunden stannade och visade morrande tänderne åt den af ångest darrande
Minnchen.
Prasslet i buskarne tilltog mer och mer, och snart stod en ung välväxt man framför den unga flickan. Den darrning, som skakat hennes kropp vid åsynen af Nero, försvann ej heller nu då hon stod öga mot öga med dennes herre, Ernst Odowalsky.
"Du här, mitt vackra barn", utbrast den unge mannen och betraktade
Minnchen med glödande blickar. "Hur kommer det till?"