Den unga flickan teg några sekunder, men slutligen sade hon:
"Jag kommer från min moster, gamla Annchen vid Miltnitz."
"Och så vågar du ensam begifva dig in i tjocka skogen utan att frukta dess faror?"
"Gud är min beskyddare", svarade den unga flickan med säker röst och såg allvarligt på Ernst Odowalsky.
Det nära nog spotska leende, som förut spelat kring den unge ädlingens läppar, försvann med ens vid Minnchens ord. Han, som aldrig förut kännt någon förlägenhet inför en qvinna, han gjorde det nu. Det var den naturliga oskulden och fromheten i Minnchens svar som gjorde Odowalsky brydd och stum för några minuter.
Han lyckades dock snart kufva denna för honom så obehagliga känsla. Det fordna spotska leendet kring läpparne kom åter tillbaka då han svarade:
"Det är visserligen ibland en stor tröst att tro sig ha Gud till beskyddare, men det finns mången, som fåfängt litar derpå."
Minnchen betraktade några ögonblick den unge mannen lika allvarsamt som tillförne. Derpå sade hon:
"Den, som i djupet af sitt hjerta förtröstar på Gud, behöfver ej trösta förgäfves."
"Hvem har sagt dig det, flicka?"