"Farfar."
Ernst Odowalsky försjönk en stund i djupa betraktelser. Slutligen ryckte han sig lös ifrån dem och sade:
"Hör på Minnchen, jag har en angelägen sak att tala med dig om och…"
"Hvad kan det vara", afbröt den unga flickan verkligt förvånad.
"Det ska' du nog få höra. Sist då vi träffades, och det är ju ej länge sedan, flydde du ifrån mig. Nu måste du höra mig."
Den unga flickan tog ovilkorligen ett par steg tillbaka när hon såg
Odowalskys flammande blickar.
"Stilla! Ej ett steg längre", utbrast denne då han märkte Minnchens afsigt att aflägsna sig. "Om du ännu skulle kunna gömma dig för mig såsom du gjorde förra gången, ska' likväl Nero söka reda på dig, och jag försäkrar att det andra mötet er emellan blir mindre behagligt för dig."
Bäfvande stannade den unga flickan. Hennes rädda blickar fastades på Nero, som tycktes väl förstå sin herres ord och visade tänderne mot henne.
"Hvad vill ni då, herre", sporde Minnchen med så stadig röst hon kunde antaga.
"Minnchen", sade Ernst Odowalsky och fattade den motsträfviga flickans hand, "du vet ej att jag älskat dig länge."