Den unga flickan gjorde en häftig rörelse för att slita sig lös, men ett argt gläfsande från Nero kom henne att ändra tankar.
"Ja", fortfor Odowalsky, "jag har länge älskat dig och vill göra dig…"
"Men, tänk blott på hur fattig och obemärkt jag är", afbröt den unga flickan.
"Hvad bryr jag mig om att du är fattig när jag älskar dig öfver allt."
Sådana glödande ord hade Minnchen aldrig förut hört. Det nästan svindlade för hennes ögon.
"För Guds skull, låt mig gå", bad hon med bevekande röst. "Farfar väntar och är orolig för min skull."
"Åh, låt du honom vänta. Det går ingen nöd på honom", svarade Odowalsky och fasthöll envist den unga flickans händer.
"Nej, nej, låt mig gå!"
"Du får ej gå. Du måste höra mig. Jag släpper dig ej förr än du hört mig till slut och sagt ditt ja."
Och vid dessa ord kramade han så hårdt den unga flickans händer, att hon nära nog gifvit till ett anskri.