"Hör mig nu, Minnchen", fortfor Ernst Odowalsky lugnare. "Ända från det du var ett litet barn har jag fästat mig vid dig. De sköna qvinnor, som finnas i Wien och i hofvets salar, ha ej kunnat utöfva något inflytande på mig. Min håg har alltid stått hit ut till den enkla och sköna landtflickan. Ja", fortfor han ännu mera passioneradt, "jag har svurit inför mig sjelf och Gud, att endast du ska' bli borgfru på Miltnitz, och en Odowalsky håller sin ed, äfven om han stupar dervid. Der har du min förklaring. Går du frivilligt in på mitt förslag, nåväl då ska' vårt bröllop genast stå, — men om du ej gör detta, så… så…"
Han fullbordade ej meningen, utan betraktade i stället den unga flickan med hotande blickar.
"Så… så", eftersade Minnchen bäfvande.
"Så ska' jag tvinga dig att gå in på mina önskningar. Hör du det! Jag ska tvinga dig", slutade han med tonvigt på hvarje ord.
Den unga flickan var i den dödligaste ångest. Hvad förmådde hennes svaga krafter mot den starke mannens! Och äfven om det lyckades henne att undfly honom, hur skulle hon kunna undkomma den väl dresserade Neros tänder?
Kallsvetten rann utefter hennes panna, och hon kände hur benen svigtade under henne.
Då Ernst Odowalsky såg Minnchens ångest började han erfara liksom en känsla af medlidsamhet. Viss på att Nero nog skulle vakta den unga flickan, gick han några hvarf omkring den öppna plats, på hvilken han befann sig. Skulle han låta den unga flickan gå oantastad och invänta ett gynnsammare tillfälle? Nej, ett sådant skulle aldrig gifvas, det anade honom.
Efter en stund vände han sig åter till Minnchen med dessa ord:
"Säg nu fort hvad du beslutar."
I dessa ögonblick fick den unga flickan en hastig ingifvelse.