"Låt mig få några dagars betänketid", bad hon med bevekande stämma.
Ernst Odowalsky gick ånyo ett par hvarf kring den lilla platsen. Då han derefter stannade framför Minnchen, sade han och betraktade henne forskande:
"Hvarför vill du ha betänketid?"
"För att spörja farfar."
"Hvad ska' det tjena till! Jag tycker han borde vara glad öfver att hans sondotter blir borgfru på Miltnitz. Du får ej någon betänketid. Nu måste jag ha svaret."
"Jag kan ej svara nu", klagade Minnchen.
"Håller du väl någon annan kär?"
"Nej."
"Nå, då inser jag ej hvarför du inte kan svara mig just nu. Jag har föresatt mig att du ska' göra det, och hvad en Odowalsky föresatt sig, det utför han."
"Gode Gud, beskydda mig", suckade den unga flickan för sig sjelf under det hon småningom drog sig närmare ett i närheten befintligt tätt snår.