Ernst Odowalsky märkte dock genast denna hennes rörelse och störtade fram. Men snabbt som blixten kastade sig Minnchen åt sidan och störtade inåt skogen.
Odowalsky kunde ej följa henne emedan han i första häpenheten ej såg åt hvilket håll hon begaf sig. I stället hördes en gäll hvissling från hans läppar.
Knappt hade Nero förnummit den, förrän han med ett ilsket skall rusade efter den stackars flyende Minnchen.
Hon hade några alnars försprång och uppbjöd hela sin förmåga att hinna fram till närmaste träd för att klättra upp i det samma.
Minnchen var också nära att lyckas, men just som hon skulle gripa tag om trädstammen var Nero henne i hälarne. Med hela sin tyngd kastade han sig öfver den värnlösa flickan och slog henne till marken.
Ett hjertslitande anskri, och den stackars flickan svimmade.
På endast några alnars afstånd stod Ernst Odowalsky och såg med hånleende blickar på gruppen framför sig. Det syntes tydligt på hans utseende, att han var obeslutsam hur han skulle göra.
Nero hade huggit sina skarpa tänder in i Minnchens klädning, och att döma af hans rörelser beredde han sig på att angripa en fastare del af den unga flickans kropp.
Just då han morrande reste sig upp för att verkställa detta beslut, hördes ett skott omedelbart i närheten. Nero gaf till ett jemmerligt tjutande och rullade sig i krampaktiga ryckningar på marken.
Allt detta hade tillgått så hastigt att Ernst Odowalsky knappt hann tänka en enda redig tanke. När han ändteligen kom till besinning och störtade fram till den döende Nero möttes han på halfva vägen af Fredrik Dahlspets.