"Tillbaka", ropade svensken och höll fram den icke afskjutna pistolen.
Ernst Odowalsky tog ett par steg tillbaka och såg sig omkring med förvirrade blickar.
"Ni är nu min fånge", utbrast ryttmästaren och höjde slagsvärdet. "Allt motstånd är fåfängt."
Ernst Odowalsky insåg också genast att så var förhållandet, ty inom några minuter var han omgifven af de svenske ryttarne.
"Herr officer", utbrast han derför, i det han räckte handen åt Fredrik Dahlspets, samt sade sitt namn, "jag är lika god protestant som ni och…"
"Men hvarför detta uppträde?" afbröt ryttmästaren strängt och pekade på Minnchen och den bredvid henne liggande döde hunden. "Hvarför? Kan ni förklara det?"
Minnchen reste sig upp i detsamma och kastade förvirrade blickar omkring sig. Då hon varseblef de svenske ryttarne klarnade hennes blickar. Så fort hennes krafter det tillät reste hon sig upp. Hon ville tala, men en blick ur Odowalskys ögon gjorde att hon teg. Det låg någonting på samma gång hotande och bedjande deri, att Minnchen ej kom sig före att yttra ett enda ord om hvad som passerat.
Efter en kort rast aftågade ryttmästaren, följd af Ernst Odowalsky, som först erhållit tillåtelsen att gräfva ned Nero, till Miltnitz. Minnchen återvände så hastigt hon kunde till sitt hem.
4.
Vid svenskarnes ankomst till slottet Miltnitz blef der ett lif och en rörelse, som ej på många årtionden herrskat der. Ryttarne inqvarterades i sidobyggnaderne. Fredrik Dahlspets erbjöds och mottog ett rum i sjelfva slottet, så beläget att han derifrån kunde ha utsigt öfver den rymliga gården och de spår af vallar, som här och der funnos i behåll. Miltnitz hade nemligen förut varit ganska starkt befästadt, men under de fordna krigen råkat ut för åtskilliga belägringar och då blifvit ganska illa medfaret.