Då ryttmästaren under färden till slottet blef fulkomligt öfvertygad om att Ernst Odowalsky var icke blott protestant utan äfven varmt tillgifven svenskarnes sak, ansågs han naturligtvis ej mera såsom en fånge. Han förde också den svenske befälhafvaren med den största artighet in i slottet. Det var också han, som sjelfmant anvisade ryttarne deras platser och gaf äfven sjelf befallning om att deras hästar skulle förses med rikligt foder.
Väl grämde det honom icke så litet, att Minnchen undsluppit honom genom den svenske ryttmästarens ankomst, men han hade nog styrka att dölja dessa sina känslor.
Fredrik Dahlspets var, oaktadt han egde en tapper och pröfvad skara, ändock en smula orolig för sin ställning. Königsmark var ännu ett godt stycke aflägsen från Miltnitz, och nog skulle det kunna hända att borgens besättning innan dess blefve anfallen.
De andre ströfkårer, som voro utsände från hufvudstyrkan, hade allesammans tagit andra vägar. Visserligen skulle en händelse kunna foga så, att någon af dem komme i närheten af Odowalskys egendom, men detta var naturligtvis ingenting att med säkerhet lita på.
Den svenske ryttmästaren vidtog för den skull de anstalter han ansåg bäst förenliga med sin besättnings trygghet. Ernst Odowalsky såg dessa förberedelser med icke ogina ögon, ty derigenom blef också han mera skyddad.
En dag sade han då han kom ut till ryttmästaren, der denne öfvervakade sine ryttares arbeten med en till hälften färdig jordvall:
"Tror ni då att vi ska' bli anfallne här?"
"Kan inte så noga veta", inföll ryttmästaren fundersamt. "I alla händelser är det alltid klokast att vara beredd i förväg."
"Det har ni rätt i, men om en större styrka skulle komma hit, så vore…"
"En större styrka", afbröt Fredrik Dahlspets och betraktade slottsegaren skarpt. "Hur kommer ni på dessa tankar?"